Säkerhetspolisens historia

Den svenska säkerhetstjänsten bildades sommaren 1914. För första gången organiserades en särskild polisstyrka som skulle arbeta med brott mot rikets säkerhet. Styrkan placerades vid Generalstaben (Överbefälhavarens föregångare) och fick namnet Generalstabens första byrå, kallad Polisbyrån. 1917 var byrån som störst, den bestod då av tio poliser, en kriminalkommissarie, en kriminalöverkonstapel och åtta kriminalkonstaplar. Byrån bedrev utrednings- och spaningsarbete och hade befogenheter att utföra postkontroll.

Brott mot rikets säkerhet hade tidigare utretts av den Detektiva Polisen i Stockholm vid behov.

Efter första världskriget avvecklades den så kallade Polisbyrån. Ansvaret för att förhindra brott mot rikets säkerhet lades på Stockholmspolisen. De elva polismän som fanns kvar vid övergången ställdes under polisintendenten Eric Hallgrens befäl. Verksamheten prioriterade kontroll av utlänningar. 1932 överfördes verksamheten från Stockholmspolisen till Statspolisen, och samtidigt lades fokus på att kontrollera nazister och kommunister.

Inför hotet om ett annalkande krig påbörjades arbetet med att skapa en hemlig polisiär säkerhetstjänst 1937. Arbetet gick långsamt och den hemliga kungörelse som reglerade tjänstens organisation och bemanning undertecknades först den 10 juni 1938. Det anslogs inte heller några pengar för verksamheten och utsedda chefer påbörjade sina arbeten vid sidan om ordinarie polisiära uppgifter. Först i samband med Tysklands ockupation av Norge och Danmark fick organisationen såväl ekonomiska som personella resurser.

Vid Allmänna Säkerhetstjänsten arbetade såväl polismän som civilt anställda och personalstyrkan uppgick som mest till drygt tusen personer. Stor vikt lades vid registrering av misstänkta kollaboratörer med sympatier för de krigförande parterna. Likaså granskades varje vecka cirka 200 000 brev och beräkningen är att cirka elva miljoner telefonsamtal avlyssnades under krigsåren.

Efter andra världskriget skedde en kraftig nedskärning av den svenska säkerhetstjänsten. Antalet anställda minskade från drygt 1000 till 100. Organisatoriskt lades verksamheten på Statspolisens tredje rotel under ledning av statspolisens chef Georg Thulin. Organisationen skulle endast vara tillfällig eftersom det inte skulle behövas någon säkerhetspolis i det nya Europa.

Kalla kriget startade 1948 i och med statskuppen i Tjeckoslovakien, den så kallade Pragkuppen. Organisationen blev då permanent och en möjlighet till parlamentarisk insyn infördes. Statspolisens chef skulle samråda med en nämnd, Statspolisintendentens samrådsnämnd, i frågor som handlade om säkerhetstjänsten.

Till en början bestod nämnden av två medborgarrepresentanter, men 1952 utökades antalet till fyra.

Polisverksamheten blev statlig 1965. Från denna tidpunkt fram till bildandet av Säkerhetspolisen ansvarade Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (SÄK) för skyddet av rikets säkerhet. Riksdagen hade representanter i Rikspolisstyrelsens styrelse, som även granskade säkerhetsavdelningens verksamhet.

Den 1 oktober 1989 fick Säkerhetspolisen en mer självständig ställning med en egen generaldirektör, även om organisationen fortsatte att vara en del av Rikspolisstyrelsen. Förutom uppdraget att förhindra och avslöja brott mot rikets säkerhet fick Säkerhetspolisen också det formella ansvaret för bevaknings- och säkerhetsarbete avseende den centrala statsledningen liksom vid statsbesök och liknande händelser.

Den 1 januari 2015 blev Säkerhetspolisen en självständig myndighet. Ombildningen var en konsekvens av att Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna omorganiserades och blev en myndighet. Sverige fick därmed två polismyndigheter: Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens uppdrag och befogenheter är desamma som tidigare.